På den tiden då man fortfarande inte hade bjudit varandra upp till sig, kanske i rädslan för att bryta förtrollningen och göra det mer på riktigt. Aldrig kunna gå tillbaka till den där känslan av att man kommer gå sönder snart om man inte får känna mer hud, mer närhet, mer kyssar i nacken, fingrar genom håret.
Vi hade hånglat oss igenom både gröna och blåa linjen, bland massor med åskådare men bara som en tyst kuliss. Hamnade i världens minsta sagopark tillslut. En gatulykta, en bänk, en liten porlande bäck och en lika liten bro, som nästan inte var verklig.
Där stod vi. Jag på tå. Nu som då.
Allt var litegrann eller kanske väldigt mycket som i en film och i en film står hjältinnan inte bara på tå utan lyfter även ena foten lite när hon kysser hjälten, som för att ta sats och flyga iväg.
I verkligheten hade jag lite för stora ballerinor på mig, som trillade av mitt i den allra mjukaste kyssen. Rakt ner i bäcken. Hjälten ingrep och räddade skon precis innan den sjönk, med hjälp av mitt paraply.
Det här var på den tiden då jag ännu inte på ren jäkelskap hade släpat en soffa upp och ner för elva trappor samt längs hela Råsundavägen, bara för att imponera och som tack kanske få känna lite lite mer hud.
Det funkade, sofftricket.
