Brainfreeze.

Det står helt still. Som vanligt.

Har så mycket att skriva, så mycket som vill ut. Så mycket som händer, så mycket som känns. Och så blir det som en propp av allting.

När jag väl hittar lusten och löser upp proppeländet, då dör internet såklart. Jag och Tekniken är inte särskilt bra vänner just nu i största allmänhet.

Hur som helst. Jag flyttar om 18 dagar. Till Sundbyberg. Om ARTON DAGAR. Inte ens tre veckor.

Förstår inte. Har ingenting fixat alls, vet inte hur flytten ska gå till, hur jag ska ha råd eller möjlighet rent praktiskt. Bara en sån sak som att jag har Olle den helgen. Och det är fyra dagar innan jul, vem är ens pepp på att hjälpa till och flytta då?

Men det löser sig. På ett eller annat sätt vaknar jag upp på julaftonsmorgon i Sundbyberg, då är jag hemma igen.

Och så var det helgmorgon igen. Alla lastbilar, flygplan och traktorer i sängen, med Tombliboerna som passagerare. Sen krockar alla, det är en smått hysterisk lek, lite för hysterisk för mig att läsa tidningen till i alla fall.

Önskemålet sedan vi vaknade har varit att vi ska åka och köpa en stjärtlapp, så det är lite det vi räknar ner till just nu..

Själv räknar jag även ner till Karls stora trettioårsfest ikväll och har minst sagt lite klädpanik. Drömmen är en klänning som för ovanlighetens skull kanske inte ser ut som en gräddbakelse a'la hemmafru, utan kanske lite mer åt det slinkigt eleganta hållet. Något sånt som min garderob typ aldrig innehåller med andra ord. Just ja, och så plats för en eventuell laktospanikmage. Mission impossible just nu. (helst ska den naturligtvis vara lite gratis också).

Ps det är så mycket viktiga och bra saker jag skulle vilja skriva, men efter en smärre bloggkonfliktsmeltdown tidigare i veckan så måste jag liksom börja om lite från början igen. Känna av var jag egentligen vill och kan komma med det här.

Söndagsmorgon.

Vi vaknade 07:20, tack och bock. Och jag somnade innan 22 igår, otroligt!

Det absolut första Olle sa när han vaknade var "Ojdå, var är Kalle?" Så ja, man skulle ju kunna säga att gårdagens umgänge gjorde ett bestående intryck, helt klart.

Själv vaknade jag till liv först på riktigt av ett sms från densamma med intressant info om att han ska filma en nakenscen idag, spännande! En helt vanlig söndag liksom.

Nu sitter jag och det nyduschade korkskruvsbarnet på golvet och leker till Detektivbyråns fantastiska lilla låt E18. Den ena av oss bajsar.

Äsch, skit i det jag skrev innan. Det var lågtblodsockerhäxan och laktosdjävulen som pratade i kör/talade i tungor.

Jag har haft en förbannat fin dag och kväll tillsammans med två utav de pojkar och män jag gillar allra mest. Hur skulle det INTE kunna kännas fint och bra?

Det underlättade ju förstås att de lekte tillsammans som om de aldrig gjort något annat. Det tackar vi för.

Olle tvärslocknade max tio minuter efter att vi vinkat hejdå i dörren. Tänk vad fint och välgörande det är med lite vuxensällskap här hemma.

Guten nacht.

Nä, hittills har väl min dag kanske inte riktigt sett ut som planerat.

Inledde morgonen snyggt med ett dramaqueenemoanfall tack vare en plötslig känsla av otillräcklighet inför en person jag uppenbarligen bryr mig mer om att vara tillräcklig inför, än vad jag faktiskt behöver bekymra mig för. Okej, jag får jobba på den biten.

Var sedan kvar i vindsvåningen medan den emoutbrottsdrabbade drog på bikramyoga. Jag roade mig med att duscha vansinnigt länge, vansinnigt varmt, lyssnandes på Håkan, vansinnigt högt.

Blir lite provocerad av att han verkligen ogillar Håkan mer än vad han erkänner för mig. Jag kan förstå var han kommer ifrån, men den senaste plattan. Åh. Mitt hjärta brister hundra gånger om.

Sjöng om folk som var saknade till havs medan jag spanade ut över det vintervita kungadömet Råsunda, som från det stora fönstret alltid tycks bre ut sig som en målad duk, en låtsasvärld där ingenting tycks riktigt viktigt förutom just oss där och då, högt uppe på tronen där jag samregerar ibland.

Planen var att sedan försöka lägga emoextjejen bakom mig, möta upp honom för en kaffe vid St Eriksplan och bara njuta av att vara på markplan tillsammans för en stund, i vardagen. Det händer så sällan.

Ändå sitter jag här nu på en perrong istället. Drickandes latte från sevan som jag verkligen inte tål men som är så förbjudet jävla gott.

Fick hoppa över det där trevliga fikat till förmån för den Allsmäktige Fadern som är helgledig för tredje helgen i rad (och kommer att ha träffat sin son några timmar bara under fem dagars tid). Hans plan är nämligen att springa ihjäl sig av någon anledning och då måste man rätta sig efter honom och elljusspåret utan el.

Han må vara smalare, snyggare och kanske lyckligare än någonsin, men jag kan inte låta bli att känna... jag vet inte.. att han missar något. Typ sin son. Och det är självvalt, i allra högsta grad.

Han som aldrig fick bliva stur.

Varje morgon som jag och Olle tar bussen till dagis, så är det obligatoriskt att vi ska sitta på handikappsätet allra längst fram, då känns det tydligen lite som att köra bussen själv.

Olle är superfokuserad och iakttar allt han ser med stor noggrannhet. Själv sitter jag mest och förundras över att det faktiskt finns folk som har tagit körkort, hur det är möjligt begriper jag inte. Med min begränsade simultan- och koordinationsförmåga skulle jag vara inblandad i kedjekrockar dagligen, men det är ju också ett sätt att liva upp tillvaron på. (okej, just "liva upp" är kanske lite väl smaklöst i sammanhanget.)

En sak som jag har noterat senaste veckan är ett helt plötsligt läsintresse från Olles sida. Jag och min äldsta syster lärde oss läsa som treåringar (medan mellansystern klättrade i träd - något jag önskar att jag själv hade lärt mig någon gång) och det har hela tiden känts som världens hittepåljug. Men nu förstår jag att det är möjligt.

Han läser klart och tydligt bokstäverna var för sig, S("häst") och L. Han hittar även samma bokstäver i andra ord och hittar också utan problem bokstaven i. Fast finast av allt är att han på egen hand hittade bokstaven M och sa lyckligt "Molly!" som är hans lilla kusin.

Kanske är han på väg att knäcka koden, jag vet inte, men det är helt fantastiskt att få ta del av alla framsteg som rullar på i sån vansinnig fart att jag knappt hinner med.

Det var lite mer hanterbart att hurra över en ny tand varannan månad back in the days, då slapp man fundera ut desperata planer såsom var man kan få tag på krumelurpiller och hur kort tid det egentligen är kvar tills han inte längre vill hålla min hand.

Jag och Treb Walker, we're like this.

Uuppenbarligen var det lättare att driva en aktiv blogg när jag var sjuk under en längre tid.

Det får mest bli sån här käck mms-uppdatering från och med nu antar jag. Vilket drastiskt minskar chansen/risken för låna emonoveller, som ju är lite mitt signum.

Nu är alltså vardagen i full gång igen, med Olle och dagisbestyr varvat med en massa finpersonsmys och framtidsuppstyrning. Och ingen äcklig ögoninflammation längre alls.

I helgen ska det förövrigt anordnas pannkakskalas här hemma, med Olle och Karl som mina medkäkare, för första gången vid samma matbord. Spännande, onekligen!

Appropå käk! Till middag idag storchansade jag och lagade quinoa (råkade dock tyvärr köpa stora pärlvarianten OCH underkoka den - inte en hit för min del, men men, I'm a nyburger at matlagning om jag ska vara ärlig - bortskämd med ex som har varit rena rama lyxkockar) med blandade bönor och rödlök, tomat, paprika och ruccola. Så sjukt gott!

Och till min ever så stora chock sa Olle "mmmmm gott mamma!" istället för sitt sedvanliga "eeeekligt..."
Hurra! Jag när en liten vegounge vid min barm! Eller okej, vid mitt köksbord.

Avslutningsvis har Olle tydligen tränat på de stora existensiella frågorna på dagis idag, för mitt under middagen klappade han sig över hjärtat, på bröstet, la huvudet på sned (ungefär så gulligt att jag redan då hade dött cutenessoverloaddöden) och utropade lyckligt:

-Jag! Olle!

För att sedan peka på mig och säga "Du, mamma Annanna!"

Finaste fina barn.

Och idag har jag förövrigt överraskningsfirat tidigare nämnda Karl som fyller 30, med en garderobsblomma (önskemålet har varit en massa gröna växter som tål allt), färskpressad morotsjuice, mandariner, ett långt emobrev och två specialbeställda vegocupcakes från Cupcake STHLM (som har kanske världens finaste kurbitslogga)vid St Eriksplan. Jag tror minsann att det blev en hit (någon gång senare under dagen fick jag en recension på cupcaksen med ordet "munorgasm" i versaler, så vi säger ja på det. Skräddarn säger ja.).

Ja, smyglämnat utanför dörren eftersom att han var på väg hem från nattskift och jag 
på väg till mitt kontor, som så himla fiffigt ligger fem minuters gångväg därifrån.

Det kan alltså hända att jag får hångla imorgon med andra ord. Score!
Okej, tack och hej dagboken.

Fars dag, utan fäder. Än så länge.

Någonstans i ett litet samhälle på västkusen vaknade en åttabarnspappa idag,
utan ett enda barn i sitt hem. Självförvållat eller inte, det är frågan.

I Sundbyberg vaknade en annan pappa efter nattens långa fest till sena timmen, med en tom barnsäng i lekrummet intill.

I Bromma vaknade jag. Bredvid sonen. Det kändes lite som att jag hade snott honom, även fast Fars Dag kanske inte betyder någonting alls mer än konsumtionshets. Men ändå betyder det ju liksom något, för den pappan som inte blir firad.

Olles pappa vet inte än att han kommer bli firad idag. Eller att vi har firat hela morgonen i hans ära, på olika sätt. Det ska bli en överraskning.

Vi började med sängmys, sånt man så sällan unnar sig. Olle tittade på något extremt könsrollsfixerat barnprogram med en kaninbror och kaninsyster. Jag försökte motstå genushetsimpulsen och ströläste om nakenträffar i senaste numret av QX istället, lite sådär för att väga upp heteronormen antar jag.

Olle klappade mig ömt på kinden mellan varven, tog ut nappen för att välsigna mig med en flyktig puss innan nappen hittade tillbaka igen, som en magnet.

Frukosten blev en utdragen tvåtimmarsvariant bestående av fyra mandariner, en messmörsmacka som var "eeeklig" (fast ändå åts upp) och ett demokratiskt delat ägg. Medan Olle åt sin frukost hann han även med sitt sedvanliga tågmaraton, denna gång förärat med värdefull last i form av ett stycke krita balanserandes på varje vagn, vilket skedde under stor koncentration och precision.

Vi hann även gemensamt rita en teckning till pappan, föreställande barnprogramsfavoriterna Dagge och Nasse-Nej, en tunnelbana, en häst, en till häst och "ånej, moster Lena kom tillbaka!".

Efter frukosten sminkade vi oss, en sysselsättning som Olle har betraktat med stor beundran i över ett års tid, och nu äntligen fick vara delaktig i. Jag blev liksom både förvånad och ändå inte när han tog upp varje sak helt i samma ordning som jag själv brukar göra, samt visste exakt vad allt skulle användas till.

Avslutningsvis sa han "Fina Olle!" till sig själv medan han beundrade sitt lätt glittrande lilla ansikte i spegeln. Sen baddade han hela ansiktet med vatten, och så var det klart.

Sist men inte minst följde en nästan två timmar lång ballonglek som spårade ur och blev smått kaotisk ett tag, tillsammans med såpbubblor och hysteriska hopp och glädjetjut. Prick klockan elva somnade han i min famn som om han vore ett litet spädbarn igen.

En sån himla fin morgon.

Hur jag ska förhålla mig till min egen far denna dag, det vet jag inte riktigt än. 

Min mor.

Härom morgonen hamnade jag och Karl i någon slags Disneypsykos framför Spotify.

Det visade sig att vi delar samma fäbless för teatraliskt skrålande till gamla powerballader från 90-talsfilmklassiker såsom Lilla Sjöjungfrun, Alladin, Skönheten & Odjuret osv.

Så, allt var fint och roligt och tramsigt ända till "Känn en doft av kärleken" (ja, vi lyssnade på de svenska varianterna) ur Lejonkungen strömmade ur högtalarna. Det högg till i hela hjärtat.

- - -

Jag minns regnsmattret mot de stora svarta bussrutorna. Den spräckliga fleecejackan som filt över min 12-åriga otympliga barnkropp, krönt med en risig permanent. Freestylen - den eviga följeslagaren - i ett stadigt tag i båda händerna.

Mamma hade lånat hem CD:n med filmmusiken från Lejonkungen från bibblan och spelat av på kassettband till mig. Min favoritfilm, favoritmusik. Jag lyssnade på bandet om och om igen, och varje gång jag hörde det där tramsiga introt med Timon och Pumba brast jag obönhörligen ut i gråt. Jag visste vad som komma skulle. Det var som att trycka på en knapp.

I fickan på de allt för tajta och långa uppvikta jeansen låg en blytung liten guldelefant och brände. Den låg alltid där i min ficka, vart jag än gick, under en väldigt lång tid. Mina systrar hade också varsin tung guldelefant. Så även min mor.

Vi var på väg till Uppsala, återigen.

Akademiska sjukhuset, anhörighotellet.
Också ett sätt att spendera skollovet på, hälsa på sin mor som opererat bort tumörer ur buken. Påbörjat cellgiftsbehandling.

Vi visste ju att det inte var någon fara, att hon skulle klara sig.
(hon måste måste måste klara sig)

Men ändå. Min separationsångest från mamma växte sig till helt enorma proportioner långt upp i tonåren.

Att sträcka navelsträngen ända till Uppsala från Västerås var helt klart en prövning när livet skulle fortgå som vanligt där hemma, med skola och läxläsning, vänner och discon.

Hon såg så skör ut där i sin sjukhussäng, som en utmattad fångelunge.

Såhär i efterhand har jag förstått att det var precis så det var. Utan ork, både i kropp och själ. Vem skulle ha klandrat henne? Allt på en gång. En riktigt ful skilsmässa, ensam försörjare av tre tonårsdöttrar. Och så cancer. Inte ens 35 år gammal.

Jag klarade inte av att se henne så. Tittade bort, försökte hitta någonting annat att fokusera på. Någonting som kändes tryggt, som kändes som vanligt. Som innan, när det var hon och jag mot världen.

När det var världens tunnaste pannkakor till middag. Kill på ryggen när man skulle sova, varje kväll. En sagoberättarröst som var så mild att man ville fnissa lite av kärlek när hon satt på sängkanten och läste om den vilda bebin, om och om igen.

Och där stod den, på det lilla sängbordet fyllt med tidningar, papperstussar och vattenmuggar av plast.

Mammas guldelefant.
Så hörde vi ihop igen.

Varde ljus.

Oj.

Nu minns jag varför det dröjde så länge innan jag började blogga (och varför jag väl började tillslut - jag var/är hemma sjuk sedan 10 dagar tillbaka, still going strong).

Det är helt enkelt för jäkla mörkt.

Här sitter jag i totalt kolsvart mörker och försöker skriva medan Olle sover två meter bort i vår säng. Även om jag aldrig tittar på tangenterna när jag skriver, så är det hyfsat hopplöst att skriva i mörker när man dessutom blir bländad av datorskärmen.

Så kanske kanske att jag inte kommer kunna skriva mer i bloggen förrän jag:

1. Har råd att köpa ett tangentbord med lysande tangenter.
2. Har råd att köpa en pyttepytteliten skrivbordslampa som bara lyser upp tangentbordet och inget mer.
3. Är barnledig nästa gång. Men då brukar jag liksom göra annat än att sitta hemma och blogga om kvällarna. Typ umgås med folk jag tycker väldigt mycket om.

Åh.

Och jag som så hemskt gärna ville skriva om hjärtasmärta och fina saker ikväll.
Istället sitter jag och fotoförlustar mig på flickr i världens finaste fotogrupp. Gört ni med vettja.

Lördag.

Wow. Det var uppenbarligen bara jag - och han som påminde mig om det - som mindes storheten i porrgifar.

Hur som helst. Vem bryr sig om att vakna med feber, migrän, illamående och ögoninflammation när man får hångla i en dörröppning en tidig lördagsmorgon?

Och nu återstår bara två dagar till ansökningstiden har gått ut för mitt drömjobb som jag har sökt. Och kommer få. Kommer. Få.

Så.

The interwebz is for p0rn.

Häromdagen blev jag påmind om ett helt fantastiskt fenomen som nog enbart kommer leva kvar i minnet hos oss som upplevde internets barndomsår till fullo.

Säg hej till porrgif:en!

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag dör! Detta var alltså upphetsande på riktigt, minns ni? Jag vill bara poängtera det ifall någon vilsen nittiotalist hittar hit och undrar var all action är. 

Inte här.

(Vi var även samma generation som upplevde höjden av sexuell äventyrsspänning av att lyckas få in en brusig, kodad variant av TV1000-porr på 14-tummaren hemma i flick/pojkrummet. Åh, alla dessa nätter av högkvalitativ pubertetsunderhållning. Med ljudet på mute såklart.) 

Ett helt ointressant inlägg. Men för min och Olles skull, så man minns.

Det här med att helt plötsligt vara ensamstående har gått över förväntan.
Det är ju liksom ingenting man kan förbereda sig på eller träna inför, det bara är. Man får gilla läget (särskilt när man själv har valt det.)

Många praktiska saker har såklart blivit meckigare, som den långa hemfärden med lokaltrafiken istället för med bil, och så en massa matkassar däremellan att kånka hit och dit. Men man lär sig att hitta små tjuvknep i vardagen, som att alltid ge Olle en gratisbanan att käka medan jag handlar, eller att ta med olika tåg/bilar vid varje dagishämtning, som han sen kan roa sig med på väg hem.

Det enda jag har haft lite svårt att vänja mig vid, är tystnaden vid matbordet på kvällen. Att inte ha någon att berätta för om sin dag, om alla sånadär tråkiga vardagligheter som man ändå kan behöva få ur sig. Eller bara en sån sak som att kunna berätta om Olles framsteg, om sånt han har gjort på dagis och visat upp när jag hämtat honom. Att kunna berätta det för någon som är precis lika intresserad och mallig som jag.

Men tiden går fort. Rätt som det är så sitter jag ju där nu och har ett alldeles riktigt samtalssällskap. Vi konverserar oss igenom hela middagarna. Han berättar om sin dag, jag om min (dock i något förenklad form även från min sida, det finns nog inte en människa i vare sig stor eller liten storlek som är road av att höra om indrivningar, elavstängningar, fakturaregistreringar osv, så det besparar jag honom).

Det känns så himla speciellt! Efter två års kommunikation som mest har bestått av käk från tutten/klappa tutten/sörja förlusten över tutten, så sitter vi helt plötsligt där mittemot varandra och delar livsupplevelser. Stort!

På kvällen igår somnade vi i vår vanliga hög av rosa inferno. I samma sekund som han somnat och börjat andas tungt så är det som att en massiv meditativ effekt sätts igång inom mig, jag somnar direkt jag med. Och det finns nästan inget bättre än krypa ner tätt intill hans varma lilla kropp, insupa hans lilla andedräkt som mirakulöst nog fortfarande luktar bebis.

Hemma hos sin far sover han i egen säng, i eget rum, hela natten. Någonting vi övade på länge efter 1,5 år av konstant runtklättring och nypning i mina tuttar hela långa nätterna. Men som det är nu så njuter jag lite i smyg av varenda natt vi kan få tillsammans bara han och jag i min lilla tillfälliga säng, i min tillfälliga lilla etta.

Imorse när jag vaknade satte sig Olle upp brevid mig, lyfte mitt huvud från kudden och sa:

-Kom mamma. Ligga Olles knä, tack.

Och sen låg jag där, med huvudet i min sons knä, medan han strök mig ömt över armarna och kinderna precis som jag själv gjort på honom varenda dag han funnits hos mig.

Det var nog det absolut vackraste ögonblicket sedan han föddes, det har liksom aldrig varit så konkret uppenbart att han är en alldeles egen känslig individ, fylld av kärlek, ömhet och eftertanke.

Det måste tyvärr tilläggas här att jag har varit orolig, litelitegrann. Säkert obefogat, men med tanke på påbråt där just den empatiska sidan har varit något svag, så har jag hela tiden väntat och längtat efter att Olle ska visa  tendenser till att bry sig om annat än sig själv och sina egna intressen. Att t.ex. trösta kompisar som är ledsna på dagis har liksom inte ens funnits på kartan.

Men jag får aldrig glömma att han är en helt vanlig tvååring. Det kommer när det kommer, precis som allt annat. Och nu gjorde det ju det, med råge.

Häromdagen hittade jag Olle med två bilar i handen, en ambulans och en brandbil. Han tryckte bilarna mot varandra och sa för sig själv "puss och kram, puss och kram bulansen".

Åh, ett hjärta som konstant svämmar över. Jag hart.

The diarrhea of the maof.

Ibland när jag skriver sånadär känslosamma inlägg som här nedan så kan jag få helt akut överläppssvett och töntångest. I verkligheten är jag ju måhända väldigt dramatisk och emo ibland, men att vara allvarlig längre stunder är trots allt en omöjlighet.

Det är som att hela min kropp bara vill skrika kisskisspruttpruttpruttbajssnopp, som någon slags motvikt.

Undrar hur många gånger jag har gjort kollegor och halvokända vänners vänner (alla andra i min direkta närhet verkar ha vant sig mer eller mindre...) obekväma just på grund av den där lilla egenheten. Den har liksom en tendens att alltid dyka upp när allt är som allra mest allvarsamt.

Som idag, när en väldigt när och kär vän ringer och berättar om ett extremt dåligt besked som kommer hänga med honom resten av livet. Vad gör jag? Skrattar rakt ut.

Eller som häromveckan när min och allra käraste Jennies gemensamma fina vän låg på intensivvårdsavdelning i en näradödenupplevelse på grund av blodförgiftning.

My weapon of choice? Hetsar först till skrattfest hela vägen dit, i ren nervositet. Bjussar sedan älskade sjuka vännen på roliga komplimanger som "men du har ju blivit himla smal av alla kräkerier i alla fall!" eftersom att jag inte klarar av att se henne lida så. Härligt hur bra man handskas med allvarligheter.

Årets kompis, jag ärt.

En annan fin grej är att jag allt som oftast tenderar att skämta om Dr Mengele-relaterade saker, som lampskärmar av människohud. Eller lättar upp stämningen med att köra en Fritzl foh shizzl och hinta om hur fantastiskt det vore att ha en österrikisk källare hemma när ens tålamod brister lite.

Det är ju inte okej, inte PK alls. Kanske är det något utav de allra värsta sakerna man kan få för sig att skämta om. Hitler och folk med taskig känsla för barnuppfostran. Ändå är det så himla himla lockande.

Tur för Olle att han har så sunda föräldraförebilder ändå, så han får chans att lära sig ett och annat om hur man beter sig här i världen.

Att våga blotta sig.

Igår morse vaknade jag för första gången upp på riktigt med en fin(o-)främmande man i min alldeles egna lilla etta. Det kändes lite fnissigt, som att vara 17 år igen och ha sitt allra första egnalägenhetshångel med den där killen man hade varit kär i sedan mellanstadiet.

En 17-årig tuff bostadsrättsinnehavare som firar självständigheten med en vattenpipa. Såklart. Det är ju typ ofarligt. 

Faktiskt. För det smakar frukt, frukt är nyttigt, osv.

Man vill ju gärna tro att man har utvecklats en del på drygt elva år. Att man vuxit upp och slutat fåna sig med diverse hangups och självförtroendeissues. Men det sitter kvar, likt förbannat. Dock i något mildare form, kanske med skiftande fokus.

Jag skulle t.ex. inte kunna bry mig mindre om min degiga, hängiga mage. Den har trots allt varit med om en hel del, bland annat agerat husrum och livgivare åt Olle i drygt nio månader, bara en sån sak.

Däremot känns det fortfarande så himla oöverstigligt svårt att exempelvis vara bekväm i mitt osminkade ansikte. Trots att det är jag, varken mer eller mindre. Det är ju så jag ser ut. Allt annat är bara en tillfällig mask, som kan varieras in i oändlighet men ändå inte är helt och hållet jag.

Så jag vaknade upp igår, i hans sällskap. Han, som själv utan tvekan är som vackrast med nyvakna kisande ögon och gyllene hårlockar som under nattens gång gjort lite som de vill och därmed skapat ett ljuvligt kaos tillsammans.

Jag stapplade runt och försökte febrilt samla ihop mig själv lite snyggt, hitta mina mysbrallor, undvika fokus på mitt fyra dagar gamla otvättade hår som hängde i tunna stripor längs mitt svullna febriga ansikte och härligt kletiga inflammerade ögon (Ja, därav övernattningssällskapet. Finns det något bättre än att som förälder själv få bli ompysslad när man är riktigt sjuk?).

Då, precis just då, när jag med varenda atom i min kropp försökte göra mig så osynlig som möjligt i väntan på min utlovade fantastiska gröna morgonsmoothie, då väljer han att göra följande:

Placera oss framför en helkroppsspegel. Mig längst fram.
Iförd endast underkläder, med ovanstående attribut som framträdande extrakrydda på min något blottade uppenbarelse.

-Titta på dig själv, titta nu!

Behöver jag ens påpeka exakt hur obekväm jag kände mig just då?

 (Vet ni att man kan kisa skitbra bakom en låtsasskämskudde som nästan blir verklig om man anstränger sig tillräckligt mycket för att tro att den finns?)


Ja, så där står han. Där står vi tillsammans. Och han säger att jag är vacker, precis som jag är.

Det vansinniga i den här ekvationen är att det just i detta nu finns en glossig veckotidning ute i handeln där ett helt uppslag pryds av min bikiniklädda och helt oretuscherade kropp. Sex kilo tyngre än vad jag är nu, med konstig hållning enligt fotografens direktiv och iförd bikini som saknas av 90-talet tillsammans med nitarmbanden som pryder mina armar.

Och ändå ler jag på bilden av hela min själ och hjärta, för det var det absolut roligaste, läskigaste och modigaste jag gjort dittills i hela mitt liv.

Min avklädda, småplufsiga mammakropp finns alltså till allmän beskådan för hela svenska folket både i tidningen och online på förlagets hemsida. Tillgänglig för alla att bli dömd och granskad. Men förhoppningsvis även som inspiration och uppmuntran, det var ju det som var hela grundtanken.

Ändå står jag där två månader senare, med bara två par granskande ögon framför mig, hans och mina. Och jag känner mig genast mer osäker och blottad än någonsin.

Men även lite vacker. 

Optimistvikarien.

Det finns en pedagog på Olles dagis som fungerar som en daglig påminnelse för mig om hur extremt opeppande det är att bli bemött av personer som osar pessimism. Ja, och därmed alltså hur glad jag är över att mer eller mindre lyckats göra slut med mitt trista exjag.

Dagens samtal vid hämtningen:

-Din son är verkligen hopplös med maten! Jag ger honom fisk, men han blir arg, vill bara ha potatis. Och ni MÅSTE lära honom äta sås har jag ju sagt!

-Okej. Han äter iofs i princip bara vegetariskt hemma och när det kommer till såsen så är jag som sagt bara tacksam över all tid utan såshysteri som vi kan få innan han väl trillar dit.

När jag kom in i samlingsrummet sprang Olle runt med en ballong, helt överlycklig. Vikarien hörde mig säga till Olle att jag gärna ville köpa ballonger åt honom som vi kunde leka med när vi kom hem.

Varpå hon blixtsnabbt häver ur sig: "Det är ingen idé att du köper ballonger! Han kommer ändå inte ha lika roligt hemma med dig som här på förskolan med de andra barnen."

Håhåjaja. Vilken liten glädjespridare! Tur att jag börjar bli immun mot hennes spydigheter vid det här laget.

Såhär är det alltså varenda gång jag hämtar Olle, kritik från början till slut från denna enda person. Läskigt nog framförs det alltid med ett obehagligt halvleende. Likgiltiga ögon, stelt leende mun.

Tur att även Olle verkar immun mot hennes syrlighetsindoktrinering. Han var glad när vi gick, glad hela vägen hem med lokaltrafiken, trots kombon SL+snöstorm. Fler borde lära av honom.

Till middag blev det potatismos, linsbiffar och morötter. Han åt upp allt, stackarn. Trots den orättvisa avsaknaden av livsviktig sås. Och så blev det ballonglek i nästan två timmar innan läggdags. The horror!

Jag ska skärpa mig, Vikarien, jag lovar. Hädanefter ska vi bara ha roligt på Lekbakterieland, typ på helgerna. Och äta enbart sås till middag. Sås med såssås. Varenda dag.

Gravy built this beautiful body skall bli hans mantra (läs: pruttlustigt T-shirttryck), amen.

Exfaktorn.

Jag har gjort slut. Dumpat världens argaste tjej.

Hon var en sån himla arg liten person. Grinig, bitter och frustrerad. Kände sig hemskt förorättad hela tiden, tyckte att livet borde ha mer att erbjuda än det hon redan hade hade.

Ändå kunde hon inte sätta fingret riktigt på vad som saknades, utan bara på vad som var fel. Allt var trist, passionen var död, livet tycktes enbart bestå av repetitiva vardagssysslor och menlösheter.

Men mest av allt sysselsatte hon sig mig med självömkan, av enorma proportioner. Som hon gjort ungefär hela livet. Gått in i offerrollen, undrat varför allt hemskt hela tiden drabbat just henne, tänkte att hon kanske inte förtjänat mycket bättre än så.

Självömkan, självömkan, självömkan.

Den arga extjejen. Fast här mest sovande med väldigt liten, frisyrbefriad son.

Herregud, det slog mig förresten nu att arbetsnamnet på min allra första skönlitterära bok som jag började skriva på som 12-åring, var just "Självömkan". Så fint och pretto!

Och då visste jag nog ändå inte riktigt vad ordet betydde. Tyckte mest bara att det var fint och låg bra i munnen.

Boken handlade om en tjej som det var skitsynd om. Fastän hon träffade värsta fantastiska killen redan i kapitel 3 (kärlek var - och är kanske fortfarande, men i mer nyanserade former - det enda som räknades såklart) så var det jättejättesynd om henne. Jätte. Och då passar ju lite självömkan så himla bra. Det förtjänade hon.

Så, hur långt kommer man med självömkan egentligen? Hur konstruktivt är det att älta allt som känns trist i tillvaron? Visst, fokuserar man på allt det negativa så drar man helt klart till sig lite spännande drama på köpet. Jag har alltid varit en dramaknarkare av rang, så sådana element har jag därmed inte lidit brist av heller. Man får det man vill ha.

Men så finns det ju bra drama och dåligt drama. Ganska grundläggande fakta kan man tycka, men ändå ingenting jag verkligen konkret fattat förrän jag blev ca 28 år. Det vill säga nu.

Så ja, var är jag nu?

Den arga tjejen som var jag, är dumpad sedan fem månader tillbaka. Ungefär samtidigt tog jag även beslutet att lämna mitt barns far. Det absolut svåraste beslutet jag någonsin tagit och förhoppningsvis någonsin kommer behöva ta.

Jag bor kvar i Stockholm. En bussresa bort från min gamla lägenhet, där min sons pappa fortfarande bor kvar.

Pappan, som i samma veva som separationen i somras fick diagnosen Aspergers syndrom, med fokus på viss empatisk störning och sociala svårigheter. Han är dock numera känslokillen nummer ett, med ett rikare socialt liv än de flesta andra jag känner. Tji fick vi alla!

Jag har ett jobb som är som ett åtta timmar långt matteprov varje dag och jag gör det skitbra. Jag har ett eget hem. Är helt rökfri och i princip köttfri.

Jag har en sjukt rolig och fantastisk son som jag är distanskär i 3 dagar i veckan, resten av tiden är han här hos mig i min tokbrudiga och fina lilla lägenhet. Där är allt så flickrumspluttegulligt att man får akut niotillfemöverdos ibland och det är ju precis så jag vill ha det.

Jag har sju syskon, varav en utav systrarna är som en förlängning av mig själv. Hon och hennes fru är Olles gudmödrar och även så mycket min närmsta familj som man kan bli.

Och så har jag så fina vänner att det knappt finns ord för det. Här är två väldigt kära exemplar.

Jag har en Karl i mitt liv sedan en tid tillbaka. En Karl som jag inte riktigt har kunnat kategorisera i min tillvaro än. Men han gör mig lycklig på så många sätt att jag kanske borde ta mig råd att skippa kategoriseringen, njuta av nuet och förlita mig på att inte bara nuet utan även framtiden har en tendens att fixa sig på bra sätt om man bara fortsätter ha tilltro.

Jag har även gjort helt sjukt modiga, roliga och spännande saker i år som jag aldrig någonsin hade trott om mig själv om någon hade frågat för ett år sen. Bara en sån sak liksom. Jag återkommer om det.

Ibland dyker den arga extjejen upp på ovälkommet besök när man minst av allt vill ha henne där. Vi har ett reboundförhållande hon och jag. Extremt oupphetsande, lite småklängigt desperat sådär.

Men jag gör mitt bästa med det där med tilltron. Varje dag.

(Ps, for future references: bland det värsta jag vet är när man omnämner sig själv i tredjeperson. Detta var premiären för ett dramaturgiskt fuskgrepp som nästan skapade lite äckelkänslor medan jag skrev, så det kommer inte upprepas. Inte förrän möjligtvis den dagen jag även skriver "ja" istället för "jag". Det vill säga aldrig.)