torsdag 16 december 2010

Om att stå på tå.

Det var på den där tiden - för hundra år eller två dagar sen - då luften fortfarande vibrerade av värme fastän klockan snart var midnatt.

På den tiden då man fortfarande inte hade bjudit varandra upp till sig, kanske i rädslan för att bryta förtrollningen och göra det mer på riktigt. Aldrig kunna gå tillbaka till den där känslan av att man kommer gå sönder snart om man inte får känna mer hud, mer närhet, mer kyssar i nacken, fingrar genom håret.

Vi hade hånglat oss igenom både gröna och blåa linjen, bland massor med åskådare men bara som en tyst kuliss. Hamnade i världens minsta sagopark tillslut. En gatulykta, en bänk, en liten porlande bäck och en lika liten bro, som nästan inte var verklig.

Där stod vi. Jag på tå. Nu som då.


Allt var litegrann eller kanske väldigt mycket som i en film och i en film står hjältinnan inte bara på tå utan lyfter även ena foten lite när hon kysser hjälten, som för att ta sats och flyga iväg.

I verkligheten hade jag lite för stora ballerinor på mig, som trillade av mitt i den allra mjukaste kyssen. Rakt ner i bäcken. Hjälten ingrep och räddade skon precis innan den sjönk, med hjälp av mitt paraply.

Det här var på den tiden då jag ännu inte på ren jäkelskap hade släpat en soffa upp och ner för elva trappor samt längs hela Råsundavägen, bara för att imponera och som tack kanske få känna lite lite mer hud.

Det funkade, sofftricket.


tisdag 7 december 2010

Hypokondrin blev Optimistens fall.


Hej nya lilla upphöjda, ojämna, olikfärgade och hysteriskt kliande leverfläcken!

Kan du vänta med att klia så förbannat och skrämma mig med hudcancer ungefär 3 veckor till, för jag har inte råd att skära bort dig än. Hejdå, dummer.

(ps, sorry för sjukt oläcker obduktionsliknande ful och oredigerad mobilbild. men jag känner litegrann att den där sabla fläcken inte förtjänar mer energi än så. och tid för borttagning ska bokas imorgon. orkar inte med någon ny energibov som knappt är större än min lillfingernagel)

onsdag 1 december 2010

Magpirrsboven.

Åker sent till jobb och dagis idag. Vi åker tunnelbana, för att han vill.

Har famnen full av bus och kramar, magen full av fjärilspirr.

tisdag 30 november 2010

Brainfreeze.

Det står helt still. Som vanligt.

Har så mycket att skriva, så mycket som vill ut. Så mycket som händer, så mycket som känns. Och så blir det som en propp av allting.

När jag väl hittar lusten och löser upp proppeländet, då dör internet såklart. Jag och Tekniken är inte särskilt bra vänner just nu i största allmänhet.

Hur som helst. Jag flyttar om 18 dagar. Till Sundbyberg. Om ARTON DAGAR. Inte ens tre veckor.

Förstår inte. Har ingenting fixat alls, vet inte hur flytten ska gå till, hur jag ska ha råd eller möjlighet rent praktiskt. Bara en sån sak som att jag har Olle den helgen. Och det är fyra dagar innan jul, vem är ens pepp på att hjälpa till och flytta då?

Men det löser sig. På ett eller annat sätt vaknar jag upp på julaftonsmorgon i Sundbyberg, då är jag hemma igen.

lördag 27 november 2010

Och så var det helgmorgon igen. Alla lastbilar, flygplan och traktorer i sängen, med Tombliboerna som passagerare. Sen krockar alla, det är en smått hysterisk lek, lite för hysterisk för mig att läsa tidningen till i alla fall.

Önskemålet sedan vi vaknade har varit att vi ska åka och köpa en stjärtlapp, så det är lite det vi räknar ner till just nu..

Själv räknar jag även ner till Karls stora trettioårsfest ikväll och har minst sagt lite klädpanik. Drömmen är en klänning som för ovanlighetens skull kanske inte ser ut som en gräddbakelse a'la hemmafru, utan kanske lite mer åt det slinkigt eleganta hållet. Något sånt som min garderob typ aldrig innehåller med andra ord. Just ja, och så plats för en eventuell laktospanikmage. Mission impossible just nu. (helst ska den naturligtvis vara lite gratis också).

Ps det är så mycket viktiga och bra saker jag skulle vilja skriva, men efter en smärre bloggkonfliktsmeltdown tidigare i veckan så måste jag liksom börja om lite från början igen. Känna av var jag egentligen vill och kan komma med det här.

söndag 21 november 2010

Söndagsmorgon.

Vi vaknade 07:20, tack och bock. Och jag somnade innan 22 igår, otroligt!

Det absolut första Olle sa när han vaknade var "Ojdå, var är Kalle?" Så ja, man skulle ju kunna säga att gårdagens umgänge gjorde ett bestående intryck, helt klart.

Själv vaknade jag till liv först på riktigt av ett sms från densamma med intressant info om att han ska filma en nakenscen idag, spännande! En helt vanlig söndag liksom.


Nu sitter jag och det nyduschade korkskruvsbarnet på golvet och leker till Detektivbyråns fantastiska lilla låt E18. Den ena av oss bajsar.

lördag 20 november 2010

Äsch, skit i det jag skrev innan. Det var lågtblodsockerhäxan och laktosdjävulen som pratade i kör/talade i tungor.

Jag har haft en förbannat fin dag och kväll tillsammans med två utav de pojkar och män jag gillar allra mest. Hur skulle det INTE kunna kännas fint och bra?

Det underlättade ju förstås att de lekte tillsammans som om de aldrig gjort något annat. Det tackar vi för.

Olle tvärslocknade max tio minuter efter att vi vinkat hejdå i dörren. Tänk vad fint och välgörande det är med lite vuxensällskap här hemma.

Guten nacht.

Nä, hittills har väl min dag kanske inte riktigt sett ut som planerat.

Inledde morgonen snyggt med ett dramaqueenemoanfall tack vare en plötslig känsla av otillräcklighet inför en person jag uppenbarligen bryr mig mer om att vara tillräcklig inför, än vad jag faktiskt behöver bekymra mig för. Okej, jag får jobba på den biten.

Var sedan kvar i vindsvåningen medan den emoutbrottsdrabbade drog på bikramyoga. Jag roade mig med att duscha vansinnigt länge, vansinnigt varmt, lyssnandes på Håkan, vansinnigt högt.

Blir lite provocerad av att han verkligen ogillar Håkan mer än vad han erkänner för mig. Jag kan förstå var han kommer ifrån, men den senaste plattan. Åh. Mitt hjärta brister hundra gånger om.

Sjöng om folk som var saknade till havs medan jag spanade ut över det vintervita kungadömet Råsunda, som från det stora fönstret alltid tycks bre ut sig som en målad duk, en låtsasvärld där ingenting tycks riktigt viktigt förutom just oss där och då, högt uppe på tronen där jag samregerar ibland.

Planen var att sedan försöka lägga emoextjejen bakom mig, möta upp honom för en kaffe vid St Eriksplan och bara njuta av att vara på markplan tillsammans för en stund, i vardagen. Det händer så sällan.

Ändå sitter jag här nu på en perrong istället. Drickandes latte från sevan som jag verkligen inte tål men som är så förbjudet jävla gott.

Fick hoppa över det där trevliga fikat till förmån för den Allsmäktige Fadern som är helgledig för tredje helgen i rad (och kommer att ha träffat sin son några timmar bara under fem dagars tid). Hans plan är nämligen att springa ihjäl sig av någon anledning och då måste man rätta sig efter honom och elljusspåret utan el.

Han må vara smalare, snyggare och kanske lyckligare än någonsin, men jag kan inte låta bli att känna... jag vet inte.. att han missar något. Typ sin son. Och det är självvalt, i allra högsta grad.

fredag 19 november 2010

Han som aldrig fick bliva stur.

Varje morgon som jag och Olle tar bussen till dagis, så är det obligatoriskt att vi ska sitta på handikappsätet allra längst fram, då känns det tydligen lite som att köra bussen själv.

Olle är superfokuserad och iakttar allt han ser med stor noggrannhet. Själv sitter jag mest och förundras över att det faktiskt finns folk som har tagit körkort, hur det är möjligt begriper jag inte. Med min begränsade simultan- och koordinationsförmåga skulle jag vara inblandad i kedjekrockar dagligen, men det är ju också ett sätt att liva upp tillvaron på. (okej, just "liva upp" är kanske lite väl smaklöst i sammanhanget.)

En sak som jag har noterat senaste veckan är ett helt plötsligt läsintresse från Olles sida. Jag och min äldsta syster lärde oss läsa som treåringar (medan mellansystern klättrade i träd - något jag önskar att jag själv hade lärt mig någon gång) och det har hela tiden känts som världens hittepåljug. Men nu förstår jag att det är möjligt.


Han läser klart och tydligt bokstäverna var för sig, S("häst") och L. Han hittar även samma bokstäver i andra ord och hittar också utan problem bokstaven i. Fast finast av allt är att han på egen hand hittade bokstaven M och sa lyckligt "Molly!" som är hans lilla kusin.

Kanske är han på väg att knäcka koden, jag vet inte, men det är helt fantastiskt att få ta del av alla framsteg som rullar på i sån vansinnig fart att jag knappt hinner med.


Det var lite mer hanterbart att hurra över en ny tand varannan månad back in the days, då slapp man fundera ut desperata planer såsom var man kan få tag på krumelurpiller och hur kort tid det egentligen är kvar tills han inte längre vill hålla min hand.

torsdag 18 november 2010

Jag och Treb Walker, we're like this.

Uuppenbarligen var det lättare att driva en aktiv blogg när jag var sjuk under en längre tid.

Det får mest bli sån här käck mms-uppdatering från och med nu antar jag. Vilket drastiskt minskar chansen/risken för låna emonoveller, som ju är lite mitt signum.

Nu är alltså vardagen i full gång igen, med Olle och dagisbestyr varvat med en massa finpersonsmys och framtidsuppstyrning. Och ingen äcklig ögoninflammation längre alls.

I helgen ska det förövrigt anordnas pannkakskalas här hemma, med Olle och Karl som mina medkäkare, för första gången vid samma matbord. Spännande, onekligen!

Appropå käk! Till middag idag storchansade jag och lagade quinoa (råkade dock tyvärr köpa stora pärlvarianten OCH underkoka den - inte en hit för min del, men men, I'm a nyburger at matlagning om jag ska vara ärlig - bortskämd med ex som har varit rena rama lyxkockar) med blandade bönor och rödlök, tomat, paprika och ruccola. Så sjukt gott!


Och till min ever så stora chock sa Olle "mmmmm gott mamma!" istället för sitt sedvanliga "eeeekligt..."
Hurra! Jag när en liten vegounge vid min barm! Eller okej, vid mitt köksbord.

Avslutningsvis har Olle tydligen tränat på de stora existensiella frågorna på dagis idag, för mitt under middagen klappade han sig över hjärtat, på bröstet, la huvudet på sned (ungefär så gulligt att jag redan då hade dött cutenessoverloaddöden) och utropade lyckligt:

-Jag! Olle!

För att sedan peka på mig och säga "Du, mamma Annanna!"

Finaste fina barn.

Och idag har jag förövrigt överraskningsfirat tidigare nämnda Karl som fyller 30, med en garderobsblomma (önskemålet har varit en massa gröna växter som tål allt), färskpressad morotsjuice, mandariner, ett långt emobrev och två specialbeställda vegocupcakes från Cupcake STHLM (som har kanske världens finaste kurbitslogga)vid St Eriksplan. Jag tror minsann att det blev en hit (någon gång senare under dagen fick jag en recension på cupcaksen med ordet "munorgasm" i versaler, så vi säger ja på det. Skräddarn säger ja.).

Ja, smyglämnat utanför dörren eftersom att han var på väg hem från nattskift och jag 
på väg till mitt kontor, som så himla fiffigt ligger fem minuters gångväg därifrån.

Det kan alltså hända att jag får hångla imorgon med andra ord. Score!
Okej, tack och hej dagboken.

söndag 14 november 2010

Fars dag, utan fäder. Än så länge.

Någonstans i ett litet samhälle på västkusen vaknade en åttabarnspappa idag,
utan ett enda barn i sitt hem. Självförvållat eller inte, det är frågan.

I Sundbyberg vaknade en annan pappa efter nattens långa fest till sena timmen, med en tom barnsäng i lekrummet intill.

I Bromma vaknade jag. Bredvid sonen. Det kändes lite som att jag hade snott honom, även fast Fars Dag kanske inte betyder någonting alls mer än konsumtionshets. Men ändå betyder det ju liksom något, för den pappan som inte blir firad.

Olles pappa vet inte än att han kommer bli firad idag. Eller att vi har firat hela morgonen i hans ära, på olika sätt. Det ska bli en överraskning.

Vi började med sängmys, sånt man så sällan unnar sig. Olle tittade på något extremt könsrollsfixerat barnprogram med en kaninbror och kaninsyster. Jag försökte motstå genushetsimpulsen och ströläste om nakenträffar i senaste numret av QX istället, lite sådär för att väga upp heteronormen antar jag.

Olle klappade mig ömt på kinden mellan varven, tog ut nappen för att välsigna mig med en flyktig puss innan nappen hittade tillbaka igen, som en magnet.

Frukosten blev en utdragen tvåtimmarsvariant bestående av fyra mandariner, en messmörsmacka som var "eeeklig" (fast ändå åts upp) och ett demokratiskt delat ägg. Medan Olle åt sin frukost hann han även med sitt sedvanliga tågmaraton, denna gång förärat med värdefull last i form av ett stycke krita balanserandes på varje vagn, vilket skedde under stor koncentration och precision.


Vi hann även gemensamt rita en teckning till pappan, föreställande barnprogramsfavoriterna Dagge och Nasse-Nej, en tunnelbana, en häst, en till häst och "ånej, moster Lena kom tillbaka!".


Efter frukosten sminkade vi oss, en sysselsättning som Olle har betraktat med stor beundran i över ett års tid, och nu äntligen fick vara delaktig i. Jag blev liksom både förvånad och ändå inte när han tog upp varje sak helt i samma ordning som jag själv brukar göra, samt visste exakt vad allt skulle användas till.


Avslutningsvis sa han "Fina Olle!" till sig själv medan han beundrade sitt lätt glittrande lilla ansikte i spegeln. Sen baddade han hela ansiktet med vatten, och så var det klart.

Sist men inte minst följde en nästan två timmar lång ballonglek som spårade ur och blev smått kaotisk ett tag, tillsammans med såpbubblor och hysteriska hopp och glädjetjut. Prick klockan elva somnade han i min famn som om han vore ett litet spädbarn igen.

En sån himla fin morgon.



Hur jag ska förhålla mig till min egen far denna dag, det vet jag inte riktigt än. 

Min mor.

Härom morgonen hamnade jag och Karl i någon slags Disneypsykos framför Spotify.

Det visade sig att vi delar samma fäbless för teatraliskt skrålande till gamla powerballader från 90-talsfilmklassiker såsom Lilla Sjöjungfrun, Alladin, Skönheten & Odjuret osv.

Så, allt var fint och roligt och tramsigt ända till "Känn en doft av kärleken" (ja, vi lyssnade på de svenska varianterna) ur Lejonkungen strömmade ur högtalarna. Det högg till i hela hjärtat.

- - -

Jag minns regnsmattret mot de stora svarta bussrutorna. Den spräckliga fleecejackan som filt över min 12-åriga otympliga barnkropp, krönt med en risig permanent. Freestylen - den eviga följeslagaren - i ett stadigt tag i båda händerna.

Mamma hade lånat hem CD:n med filmmusiken från Lejonkungen från bibblan och spelat av på kassettband till mig. Min favoritfilm, favoritmusik. Jag lyssnade på bandet om och om igen, och varje gång jag hörde det där tramsiga introt med Timon och Pumba brast jag obönhörligen ut i gråt. Jag visste vad som komma skulle. Det var som att trycka på en knapp.

I fickan på de allt för tajta och långa uppvikta jeansen låg en blytung liten guldelefant och brände. Den låg alltid där i min ficka, vart jag än gick, under en väldigt lång tid. Mina systrar hade också varsin tung guldelefant. Så även min mor.

Vi var på väg till Uppsala, återigen.

Akademiska sjukhuset, anhörighotellet.
Också ett sätt att spendera skollovet på, hälsa på sin mor som opererat bort tumörer ur buken. Påbörjat cellgiftsbehandling.

Vi visste ju att det inte var någon fara, att hon skulle klara sig.
(hon måste måste måste klara sig)

Men ändå. Min separationsångest från mamma växte sig till helt enorma proportioner långt upp i tonåren.

Att sträcka navelsträngen ända till Uppsala från Västerås var helt klart en prövning när livet skulle fortgå som vanligt där hemma, med skola och läxläsning, vänner och discon.

Hon såg så skör ut där i sin sjukhussäng, som en utmattad fångelunge.

Såhär i efterhand har jag förstått att det var precis så det var. Utan ork, både i kropp och själ. Vem skulle ha klandrat henne? Allt på en gång. En riktigt ful skilsmässa, ensam försörjare av tre tonårsdöttrar. Och så cancer. Inte ens 35 år gammal.

Jag klarade inte av att se henne så. Tittade bort, försökte hitta någonting annat att fokusera på. Någonting som kändes tryggt, som kändes som vanligt. Som innan, när det var hon och jag mot världen.

När det var världens tunnaste pannkakor till middag. Kill på ryggen när man skulle sova, varje kväll. En sagoberättarröst som var så mild att man ville fnissa lite av kärlek när hon satt på sängkanten och läste om den vilda bebin, om och om igen.

Och där stod den, på det lilla sängbordet fyllt med tidningar, papperstussar och vattenmuggar av plast.

Mammas guldelefant.
Så hörde vi ihop igen.

lördag 13 november 2010

Varde ljus.

Oj.

Nu minns jag varför det dröjde så länge innan jag började blogga (och varför jag väl började tillslut - jag var/är hemma sjuk sedan 10 dagar tillbaka, still going strong).

Det är helt enkelt för jäkla mörkt.

Här sitter jag i totalt kolsvart mörker och försöker skriva medan Olle sover två meter bort i vår säng. Även om jag aldrig tittar på tangenterna när jag skriver, så är det hyfsat hopplöst att skriva i mörker när man dessutom blir bländad av datorskärmen.

Så kanske kanske att jag inte kommer kunna skriva mer i bloggen förrän jag:

1. Har råd att köpa ett tangentbord med lysande tangenter.
2. Har råd att köpa en pyttepytteliten skrivbordslampa som bara lyser upp tangentbordet och inget mer.
3. Är barnledig nästa gång. Men då brukar jag liksom göra annat än att sitta hemma och blogga om kvällarna. Typ umgås med folk jag tycker väldigt mycket om.

Åh.

Och jag som så hemskt gärna ville skriva om hjärtasmärta och fina saker ikväll.
Istället sitter jag och fotoförlustar mig på flickr i världens finaste fotogrupp. Gört ni med vettja.

Lördag.

Wow. Det var uppenbarligen bara jag - och han som påminde mig om det - som mindes storheten i porrgifar.

Hur som helst. Vem bryr sig om att vakna med feber, migrän, illamående och ögoninflammation när man får hångla i en dörröppning en tidig lördagsmorgon?

Och nu återstår bara två dagar till ansökningstiden har gått ut för mitt drömjobb som jag har sökt. Och kommer få. Kommer. Få.

Så.