Han som aldrig fick bliva stur.

Varje morgon som jag och Olle tar bussen till dagis, så är det obligatoriskt att vi ska sitta på handikappsätet allra längst fram, då känns det tydligen lite som att köra bussen själv.

Olle är superfokuserad och iakttar allt han ser med stor noggrannhet. Själv sitter jag mest och förundras över att det faktiskt finns folk som har tagit körkort, hur det är möjligt begriper jag inte. Med min begränsade simultan- och koordinationsförmåga skulle jag vara inblandad i kedjekrockar dagligen, men det är ju också ett sätt att liva upp tillvaron på. (okej, just "liva upp" är kanske lite väl smaklöst i sammanhanget.)

En sak som jag har noterat senaste veckan är ett helt plötsligt läsintresse från Olles sida. Jag och min äldsta syster lärde oss läsa som treåringar (medan mellansystern klättrade i träd - något jag önskar att jag själv hade lärt mig någon gång) och det har hela tiden känts som världens hittepåljug. Men nu förstår jag att det är möjligt.

Han läser klart och tydligt bokstäverna var för sig, S("häst") och L. Han hittar även samma bokstäver i andra ord och hittar också utan problem bokstaven i. Fast finast av allt är att han på egen hand hittade bokstaven M och sa lyckligt "Molly!" som är hans lilla kusin.

Kanske är han på väg att knäcka koden, jag vet inte, men det är helt fantastiskt att få ta del av alla framsteg som rullar på i sån vansinnig fart att jag knappt hinner med.

Det var lite mer hanterbart att hurra över en ny tand varannan månad back in the days, då slapp man fundera ut desperata planer såsom var man kan få tag på krumelurpiller och hur kort tid det egentligen är kvar tills han inte längre vill hålla min hand.