Det visade sig att vi delar samma fäbless för teatraliskt skrålande till gamla powerballader från 90-talsfilmklassiker såsom Lilla Sjöjungfrun, Alladin, Skönheten & Odjuret osv.
Så, allt var fint och roligt och tramsigt ända till "Känn en doft av kärleken" (ja, vi lyssnade på de svenska varianterna) ur Lejonkungen strömmade ur högtalarna. Det högg till i hela hjärtat.
- - -
Jag minns regnsmattret mot de stora svarta bussrutorna. Den spräckliga fleecejackan som filt över min 12-åriga otympliga barnkropp, krönt med en risig permanent. Freestylen - den eviga följeslagaren - i ett stadigt tag i båda händerna.
Mamma hade lånat hem CD:n med filmmusiken från Lejonkungen från bibblan och spelat av på kassettband till mig. Min favoritfilm, favoritmusik. Jag lyssnade på bandet om och om igen, och varje gång jag hörde det där tramsiga introt med Timon och Pumba brast jag obönhörligen ut i gråt. Jag visste vad som komma skulle. Det var som att trycka på en knapp.
I fickan på de allt för tajta och långa uppvikta jeansen låg en blytung liten guldelefant och brände. Den låg alltid där i min ficka, vart jag än gick, under en väldigt lång tid. Mina systrar hade också varsin tung guldelefant. Så även min mor.
Vi var på väg till Uppsala, återigen.
Akademiska sjukhuset, anhörighotellet.
Också ett sätt att spendera skollovet på, hälsa på sin mor som opererat bort tumörer ur buken. Påbörjat cellgiftsbehandling.
Vi visste ju att det inte var någon fara, att hon skulle klara sig.
(hon måste måste måste klara sig)
Men ändå. Min separationsångest från mamma växte sig till helt enorma proportioner långt upp i tonåren.
Att sträcka navelsträngen ända till Uppsala från Västerås var helt klart en prövning när livet skulle fortgå som vanligt där hemma, med skola och läxläsning, vänner och discon.
Hon såg så skör ut där i sin sjukhussäng, som en utmattad fångelunge.
Såhär i efterhand har jag förstått att det var precis så det var. Utan ork, både i kropp och själ. Vem skulle ha klandrat henne? Allt på en gång. En riktigt ful skilsmässa, ensam försörjare av tre tonårsdöttrar. Och så cancer. Inte ens 35 år gammal.
Jag klarade inte av att se henne så. Tittade bort, försökte hitta någonting annat att fokusera på. Någonting som kändes tryggt, som kändes som vanligt. Som innan, när det var hon och jag mot världen.
När det var världens tunnaste pannkakor till middag. Kill på ryggen när man skulle sova, varje kväll. En sagoberättarröst som var så mild att man ville fnissa lite av kärlek när hon satt på sängkanten och läste om den vilda bebin, om och om igen.
Och där stod den, på det lilla sängbordet fyllt med tidningar, papperstussar och vattenmuggar av plast.
Mammas guldelefant.
Så hörde vi ihop igen.
Usch vad fint. Du är ju så sjukt duktig på att skriva, jag får gåshud.
SvaraRaderaTack för att du skriver sånt där på helgerna, så jag inte behöver lipa på jobbet.
SvaraRaderaVisst vet du att min mamma också hade cancer, och vi var och hälsade på henne på sjukhuset. Jag var mycket yngre än vad du var, men jag minns också att jag bara ville att allt skulle vara som vanligt. Att hon skulle vara hemma med oss. Fy fan.