Nä, hittills har väl min dag kanske inte riktigt sett ut som planerat.

Inledde morgonen snyggt med ett dramaqueenemoanfall tack vare en plötslig känsla av otillräcklighet inför en person jag uppenbarligen bryr mig mer om att vara tillräcklig inför, än vad jag faktiskt behöver bekymra mig för. Okej, jag får jobba på den biten.

Var sedan kvar i vindsvåningen medan den emoutbrottsdrabbade drog på bikramyoga. Jag roade mig med att duscha vansinnigt länge, vansinnigt varmt, lyssnandes på Håkan, vansinnigt högt.

Blir lite provocerad av att han verkligen ogillar Håkan mer än vad han erkänner för mig. Jag kan förstå var han kommer ifrån, men den senaste plattan. Åh. Mitt hjärta brister hundra gånger om.

Sjöng om folk som var saknade till havs medan jag spanade ut över det vintervita kungadömet Råsunda, som från det stora fönstret alltid tycks bre ut sig som en målad duk, en låtsasvärld där ingenting tycks riktigt viktigt förutom just oss där och då, högt uppe på tronen där jag samregerar ibland.

Planen var att sedan försöka lägga emoextjejen bakom mig, möta upp honom för en kaffe vid St Eriksplan och bara njuta av att vara på markplan tillsammans för en stund, i vardagen. Det händer så sällan.

Ändå sitter jag här nu på en perrong istället. Drickandes latte från sevan som jag verkligen inte tål men som är så förbjudet jävla gott.

Fick hoppa över det där trevliga fikat till förmån för den Allsmäktige Fadern som är helgledig för tredje helgen i rad (och kommer att ha träffat sin son några timmar bara under fem dagars tid). Hans plan är nämligen att springa ihjäl sig av någon anledning och då måste man rätta sig efter honom och elljusspåret utan el.

Han må vara smalare, snyggare och kanske lyckligare än någonsin, men jag kan inte låta bli att känna... jag vet inte.. att han missar något. Typ sin son. Och det är självvalt, i allra högsta grad.