Fars dag, utan fäder. Än så länge.

Någonstans i ett litet samhälle på västkusen vaknade en åttabarnspappa idag,
utan ett enda barn i sitt hem. Självförvållat eller inte, det är frågan.

I Sundbyberg vaknade en annan pappa efter nattens långa fest till sena timmen, med en tom barnsäng i lekrummet intill.

I Bromma vaknade jag. Bredvid sonen. Det kändes lite som att jag hade snott honom, även fast Fars Dag kanske inte betyder någonting alls mer än konsumtionshets. Men ändå betyder det ju liksom något, för den pappan som inte blir firad.

Olles pappa vet inte än att han kommer bli firad idag. Eller att vi har firat hela morgonen i hans ära, på olika sätt. Det ska bli en överraskning.

Vi började med sängmys, sånt man så sällan unnar sig. Olle tittade på något extremt könsrollsfixerat barnprogram med en kaninbror och kaninsyster. Jag försökte motstå genushetsimpulsen och ströläste om nakenträffar i senaste numret av QX istället, lite sådär för att väga upp heteronormen antar jag.

Olle klappade mig ömt på kinden mellan varven, tog ut nappen för att välsigna mig med en flyktig puss innan nappen hittade tillbaka igen, som en magnet.

Frukosten blev en utdragen tvåtimmarsvariant bestående av fyra mandariner, en messmörsmacka som var "eeeklig" (fast ändå åts upp) och ett demokratiskt delat ägg. Medan Olle åt sin frukost hann han även med sitt sedvanliga tågmaraton, denna gång förärat med värdefull last i form av ett stycke krita balanserandes på varje vagn, vilket skedde under stor koncentration och precision.

Vi hann även gemensamt rita en teckning till pappan, föreställande barnprogramsfavoriterna Dagge och Nasse-Nej, en tunnelbana, en häst, en till häst och "ånej, moster Lena kom tillbaka!".

Efter frukosten sminkade vi oss, en sysselsättning som Olle har betraktat med stor beundran i över ett års tid, och nu äntligen fick vara delaktig i. Jag blev liksom både förvånad och ändå inte när han tog upp varje sak helt i samma ordning som jag själv brukar göra, samt visste exakt vad allt skulle användas till.

Avslutningsvis sa han "Fina Olle!" till sig själv medan han beundrade sitt lätt glittrande lilla ansikte i spegeln. Sen baddade han hela ansiktet med vatten, och så var det klart.

Sist men inte minst följde en nästan två timmar lång ballonglek som spårade ur och blev smått kaotisk ett tag, tillsammans med såpbubblor och hysteriska hopp och glädjetjut. Prick klockan elva somnade han i min famn som om han vore ett litet spädbarn igen.

En sån himla fin morgon.

Hur jag ska förhålla mig till min egen far denna dag, det vet jag inte riktigt än.