Det finns en pedagog på Olles dagis som fungerar som en daglig påminnelse för mig om hur extremt opeppande det är att bli bemött av personer som osar pessimism. Ja, och därmed alltså hur glad jag är över att mer eller mindre lyckats göra slut med mitt trista exjag.
Dagens samtal vid hämtningen:
-Din son är verkligen hopplös med maten! Jag ger honom fisk, men han blir arg, vill bara ha potatis. Och ni MÅSTE lära honom äta sås har jag ju sagt!
-Okej. Han äter iofs i princip bara vegetariskt hemma och när det kommer till såsen så är jag som sagt bara tacksam över all tid utan såshysteri som vi kan få innan han väl trillar dit.
När jag kom in i samlingsrummet sprang Olle runt med en ballong, helt överlycklig. Vikarien hörde mig säga till Olle att jag gärna ville köpa ballonger åt honom som vi kunde leka med när vi kom hem.
Varpå hon blixtsnabbt häver ur sig: "Det är ingen idé att du köper ballonger! Han kommer ändå inte ha lika roligt hemma med dig som här på förskolan med de andra barnen."
Håhåjaja. Vilken liten glädjespridare! Tur att jag börjar bli immun mot hennes spydigheter vid det här laget.
Såhär är det alltså varenda gång jag hämtar Olle, kritik från början till slut från denna enda person. Läskigt nog framförs det alltid med ett obehagligt halvleende. Likgiltiga ögon, stelt leende mun.
Tur att även Olle verkar immun mot hennes syrlighetsindoktrinering. Han var glad när vi gick, glad hela vägen hem med lokaltrafiken, trots kombon SL+snöstorm. Fler borde lära av honom.
Till middag blev det potatismos, linsbiffar och morötter. Han åt upp allt, stackarn. Trots den orättvisa avsaknaden av livsviktig sås. Och så blev det ballonglek i nästan två timmar innan läggdags. The horror!
Jag ska skärpa mig, Vikarien, jag lovar. Hädanefter ska vi bara ha roligt på Lekbakterieland, typ på helgerna. Och äta enbart sås till middag. Sås med såssås. Varenda dag.
Gravy built this beautiful body skall bli hans mantra (läs: pruttlustigt T-shirttryck), amen.
Uschfyfan! Sprider hon den positiva vibben vidare till barnen? Det gör hon säkert. Ska hon vara där mycket? Släng iväg ett mejl till förskolechefen. En sådan människa bör inte jobba med barn, hon kan jobba på ett lager någonstans och förpesta.
SvaraRaderaHäxan Surtant jobbar visst på ditt dagis. Jag har ju alltid undrat, tack för upplysningen.
SvaraRaderaJag håller med Sudden - skicka ett mail till förskolechefen. Vadå att han måste lära sig att äta sås? Varför i helvete då?
SvaraRaderaDet spelar ingen roll huruvida barnen äter vegetariskt eller inte, så länge dom får i sig allt det dom behöver.
Och ballonger.. Jag blir arg på riktigt! Skicka hit'na så ska hon få på moppo!
Åhhh vad glad jag blev när jag insåg att du hade en ny blogg =)
SvaraRaderaGällande survikarie, tänk som följande; "Jag är tacksam för att du (sur vikarie) lär mig hur jag inte ska vara". Sen bara tittar du på henne, med glädje då du inser att hon säkert lever ett pisstråkigt liv och därav måste försöka få alla andra att göra det.
Jag instämmer med övriga talare, säg till förskolechefen. Fy fan vad sorgligt med sån personal.
SvaraRaderaTack för era tips, råd och stöd.
SvaraRaderaEfter att sedan i förrgår ha fått emotta ännu mer spydigheter och konstigheter (trots att jag fjäskade och köpte en hel påse mandariner till barnen idag - man gör ju sitt bästa, matmutor ftw osv!) så har jag bestämt mig för att ta ett ordentligt snack med förskolechefen nu.
Senaste två dagarna har jag inte sett en enda ordinarie personal och samtliga vikarier har pratat så pass knapphändig svenska (eller ingen alls!) att jag inte ens lyckas få svar på de mest basala frågorna om hur Olles dag har varit. Det känns helt hopplöst.
Ettåringarna bara vallar runt sig själva eller gråter oavbrutet, häromdagen satt jag och tröstade en liten tvååring efter att ha iakttagit hur inte en enda i personalen noterat hennes gråt under den hela kvarten det tog för mig att klä på Olle.
Jag har sett så mycket konstigheter där på sistone, det är inte okej. Men jag älskar ju den ordinarie personalen (och långtidsvikarierna might I add) och jag försöker tänka att vi får hålla ut till flytten till det helt nybyggda dagiset som sker nu i årsskiftet.
Blir det inte bättre sen ändå, ja då ser jag ingen annan lösning än att byta förskola. Vilket vore förjävligt, med tanke på alla fina vänner och fröknar.