Exfaktorn.

Jag har gjort slut. Dumpat världens argaste tjej.

Hon var en sån himla arg liten person. Grinig, bitter och frustrerad. Kände sig hemskt förorättad hela tiden, tyckte att livet borde ha mer att erbjuda än det hon redan hade hade.

Ändå kunde hon inte sätta fingret riktigt på vad som saknades, utan bara på vad som var fel. Allt var trist, passionen var död, livet tycktes enbart bestå av repetitiva vardagssysslor och menlösheter.

Men mest av allt sysselsatte hon sig mig med självömkan, av enorma proportioner. Som hon gjort ungefär hela livet. Gått in i offerrollen, undrat varför allt hemskt hela tiden drabbat just henne, tänkte att hon kanske inte förtjänat mycket bättre än så.

Självömkan, självömkan, självömkan.

Den arga extjejen. Fast här mest sovande med väldigt liten, frisyrbefriad son.

Herregud, det slog mig förresten nu att arbetsnamnet på min allra första skönlitterära bok som jag började skriva på som 12-åring, var just "Självömkan". Så fint och pretto!

Och då visste jag nog ändå inte riktigt vad ordet betydde. Tyckte mest bara att det var fint och låg bra i munnen.

Boken handlade om en tjej som det var skitsynd om. Fastän hon träffade värsta fantastiska killen redan i kapitel 3 (kärlek var - och är kanske fortfarande, men i mer nyanserade former - det enda som räknades såklart) så var det jättejättesynd om henne. Jätte. Och då passar ju lite självömkan så himla bra. Det förtjänade hon.

Så, hur långt kommer man med självömkan egentligen? Hur konstruktivt är det att älta allt som känns trist i tillvaron? Visst, fokuserar man på allt det negativa så drar man helt klart till sig lite spännande drama på köpet. Jag har alltid varit en dramaknarkare av rang, så sådana element har jag därmed inte lidit brist av heller. Man får det man vill ha.

Men så finns det ju bra drama och dåligt drama. Ganska grundläggande fakta kan man tycka, men ändå ingenting jag verkligen konkret fattat förrän jag blev ca 28 år. Det vill säga nu.

Så ja, var är jag nu?

Den arga tjejen som var jag, är dumpad sedan fem månader tillbaka. Ungefär samtidigt tog jag även beslutet att lämna mitt barns far. Det absolut svåraste beslutet jag någonsin tagit och förhoppningsvis någonsin kommer behöva ta.

Jag bor kvar i Stockholm. En bussresa bort från min gamla lägenhet, där min sons pappa fortfarande bor kvar.

Pappan, som i samma veva som separationen i somras fick diagnosen Aspergers syndrom, med fokus på viss empatisk störning och sociala svårigheter. Han är dock numera känslokillen nummer ett, med ett rikare socialt liv än de flesta andra jag känner. Tji fick vi alla!

Jag har ett jobb som är som ett åtta timmar långt matteprov varje dag och jag gör det skitbra. Jag har ett eget hem. Är helt rökfri och i princip köttfri.

Jag har en sjukt rolig och fantastisk son som jag är distanskär i 3 dagar i veckan, resten av tiden är han här hos mig i min tokbrudiga och fina lilla lägenhet. Där är allt så flickrumspluttegulligt att man får akut niotillfemöverdos ibland och det är ju precis så jag vill ha det.

Jag har sju syskon, varav en utav systrarna är som en förlängning av mig själv. Hon och hennes fru är Olles gudmödrar och även så mycket min närmsta familj som man kan bli.

Och så har jag så fina vänner att det knappt finns ord för det. Här är två väldigt kära exemplar.

Jag har en Karl i mitt liv sedan en tid tillbaka. En Karl som jag inte riktigt har kunnat kategorisera i min tillvaro än. Men han gör mig lycklig på så många sätt att jag kanske borde ta mig råd att skippa kategoriseringen, njuta av nuet och förlita mig på att inte bara nuet utan även framtiden har en tendens att fixa sig på bra sätt om man bara fortsätter ha tilltro.

Jag har även gjort helt sjukt modiga, roliga och spännande saker i år som jag aldrig någonsin hade trott om mig själv om någon hade frågat för ett år sen. Bara en sån sak liksom. Jag återkommer om det.

Ibland dyker den arga extjejen upp på ovälkommet besök när man minst av allt vill ha henne där. Vi har ett reboundförhållande hon och jag. Extremt oupphetsande, lite småklängigt desperat sådär.

Men jag gör mitt bästa med det där med tilltron. Varje dag.

(Ps, for future references: bland det värsta jag vet är när man omnämner sig själv i tredjeperson. Detta var premiären för ett dramaturgiskt fuskgrepp som nästan skapade lite äckelkänslor medan jag skrev, så det kommer inte upprepas. Inte förrän möjligtvis den dagen jag även skriver "ja" istället för "jag". Det vill säga aldrig.)