The diarrhea of the maof.

Ibland när jag skriver sånadär känslosamma inlägg som här nedan så kan jag få helt akut överläppssvett och töntångest. I verkligheten är jag ju måhända väldigt dramatisk och emo ibland, men att vara allvarlig längre stunder är trots allt en omöjlighet.

Det är som att hela min kropp bara vill skrika kisskisspruttpruttpruttbajssnopp, som någon slags motvikt.

Undrar hur många gånger jag har gjort kollegor och halvokända vänners vänner (alla andra i min direkta närhet verkar ha vant sig mer eller mindre...) obekväma just på grund av den där lilla egenheten. Den har liksom en tendens att alltid dyka upp när allt är som allra mest allvarsamt.

Som idag, när en väldigt när och kär vän ringer och berättar om ett extremt dåligt besked som kommer hänga med honom resten av livet. Vad gör jag? Skrattar rakt ut.

Eller som häromveckan när min och allra käraste Jennies gemensamma fina vän låg på intensivvårdsavdelning i en näradödenupplevelse på grund av blodförgiftning.

My weapon of choice? Hetsar först till skrattfest hela vägen dit, i ren nervositet. Bjussar sedan älskade sjuka vännen på roliga komplimanger som "men du har ju blivit himla smal av alla kräkerier i alla fall!" eftersom att jag inte klarar av att se henne lida så. Härligt hur bra man handskas med allvarligheter.

Årets kompis, jag ärt.

En annan fin grej är att jag allt som oftast tenderar att skämta om Dr Mengele-relaterade saker, som lampskärmar av människohud. Eller lättar upp stämningen med att köra en Fritzl foh shizzl och hinta om hur fantastiskt det vore att ha en österrikisk källare hemma när ens tålamod brister lite.

Det är ju inte okej, inte PK alls. Kanske är det något utav de allra värsta sakerna man kan få för sig att skämta om. Hitler och folk med taskig känsla för barnuppfostran. Ändå är det så himla himla lockande.

Tur för Olle att han har så sunda föräldraförebilder ändå, så han får chans att lära sig ett och annat om hur man beter sig här i världen.