Ett helt ointressant inlägg. Men för min och Olles skull, så man minns.

Det här med att helt plötsligt vara ensamstående har gått över förväntan.
Det är ju liksom ingenting man kan förbereda sig på eller träna inför, det bara är. Man får gilla läget (särskilt när man själv har valt det.)

Många praktiska saker har såklart blivit meckigare, som den långa hemfärden med lokaltrafiken istället för med bil, och så en massa matkassar däremellan att kånka hit och dit. Men man lär sig att hitta små tjuvknep i vardagen, som att alltid ge Olle en gratisbanan att käka medan jag handlar, eller att ta med olika tåg/bilar vid varje dagishämtning, som han sen kan roa sig med på väg hem.

Det enda jag har haft lite svårt att vänja mig vid, är tystnaden vid matbordet på kvällen. Att inte ha någon att berätta för om sin dag, om alla sånadär tråkiga vardagligheter som man ändå kan behöva få ur sig. Eller bara en sån sak som att kunna berätta om Olles framsteg, om sånt han har gjort på dagis och visat upp när jag hämtat honom. Att kunna berätta det för någon som är precis lika intresserad och mallig som jag.

Men tiden går fort. Rätt som det är så sitter jag ju där nu och har ett alldeles riktigt samtalssällskap. Vi konverserar oss igenom hela middagarna. Han berättar om sin dag, jag om min (dock i något förenklad form även från min sida, det finns nog inte en människa i vare sig stor eller liten storlek som är road av att höra om indrivningar, elavstängningar, fakturaregistreringar osv, så det besparar jag honom).

Det känns så himla speciellt! Efter två års kommunikation som mest har bestått av käk från tutten/klappa tutten/sörja förlusten över tutten, så sitter vi helt plötsligt där mittemot varandra och delar livsupplevelser. Stort!

På kvällen igår somnade vi i vår vanliga hög av rosa inferno. I samma sekund som han somnat och börjat andas tungt så är det som att en massiv meditativ effekt sätts igång inom mig, jag somnar direkt jag med. Och det finns nästan inget bättre än krypa ner tätt intill hans varma lilla kropp, insupa hans lilla andedräkt som mirakulöst nog fortfarande luktar bebis.

Hemma hos sin far sover han i egen säng, i eget rum, hela natten. Någonting vi övade på länge efter 1,5 år av konstant runtklättring och nypning i mina tuttar hela långa nätterna. Men som det är nu så njuter jag lite i smyg av varenda natt vi kan få tillsammans bara han och jag i min lilla tillfälliga säng, i min tillfälliga lilla etta.

Imorse när jag vaknade satte sig Olle upp brevid mig, lyfte mitt huvud från kudden och sa:

-Kom mamma. Ligga Olles knä, tack.

Och sen låg jag där, med huvudet i min sons knä, medan han strök mig ömt över armarna och kinderna precis som jag själv gjort på honom varenda dag han funnits hos mig.

Det var nog det absolut vackraste ögonblicket sedan han föddes, det har liksom aldrig varit så konkret uppenbart att han är en alldeles egen känslig individ, fylld av kärlek, ömhet och eftertanke.

Det måste tyvärr tilläggas här att jag har varit orolig, litelitegrann. Säkert obefogat, men med tanke på påbråt där just den empatiska sidan har varit något svag, så har jag hela tiden väntat och längtat efter att Olle ska visa  tendenser till att bry sig om annat än sig själv och sina egna intressen. Att t.ex. trösta kompisar som är ledsna på dagis har liksom inte ens funnits på kartan.

Men jag får aldrig glömma att han är en helt vanlig tvååring. Det kommer när det kommer, precis som allt annat. Och nu gjorde det ju det, med råge.

Häromdagen hittade jag Olle med två bilar i handen, en ambulans och en brandbil. Han tryckte bilarna mot varandra och sa för sig själv "puss och kram, puss och kram bulansen".

Åh, ett hjärta som konstant svämmar över. Jag hart.