Att våga blotta sig.

Igår morse vaknade jag för första gången upp på riktigt med en fin(o-)främmande man i min alldeles egna lilla etta. Det kändes lite fnissigt, som att vara 17 år igen och ha sitt allra första egnalägenhetshångel med den där killen man hade varit kär i sedan mellanstadiet.

En 17-årig tuff bostadsrättsinnehavare som firar självständigheten med en vattenpipa. Såklart. Det är ju typ ofarligt. 

Faktiskt. För det smakar frukt, frukt är nyttigt, osv.

Man vill ju gärna tro att man har utvecklats en del på drygt elva år. Att man vuxit upp och slutat fåna sig med diverse hangups och självförtroendeissues. Men det sitter kvar, likt förbannat. Dock i något mildare form, kanske med skiftande fokus.

Jag skulle t.ex. inte kunna bry mig mindre om min degiga, hängiga mage. Den har trots allt varit med om en hel del, bland annat agerat husrum och livgivare åt Olle i drygt nio månader, bara en sån sak.

Däremot känns det fortfarande så himla oöverstigligt svårt att exempelvis vara bekväm i mitt osminkade ansikte. Trots att det är jag, varken mer eller mindre. Det är ju så jag ser ut. Allt annat är bara en tillfällig mask, som kan varieras in i oändlighet men ändå inte är helt och hållet jag.

Så jag vaknade upp igår, i hans sällskap. Han, som själv utan tvekan är som vackrast med nyvakna kisande ögon och gyllene hårlockar som under nattens gång gjort lite som de vill och därmed skapat ett ljuvligt kaos tillsammans.

Jag stapplade runt och försökte febrilt samla ihop mig själv lite snyggt, hitta mina mysbrallor, undvika fokus på mitt fyra dagar gamla otvättade hår som hängde i tunna stripor längs mitt svullna febriga ansikte och härligt kletiga inflammerade ögon (Ja, därav övernattningssällskapet. Finns det något bättre än att som förälder själv få bli ompysslad när man är riktigt sjuk?).

Då, precis just då, när jag med varenda atom i min kropp försökte göra mig så osynlig som möjligt i väntan på min utlovade fantastiska gröna morgonsmoothie, då väljer han att göra följande:

Placera oss framför en helkroppsspegel. Mig längst fram.
Iförd endast underkläder, med ovanstående attribut som framträdande extrakrydda på min något blottade uppenbarelse.

-Titta på dig själv, titta nu!

Behöver jag ens påpeka exakt hur obekväm jag kände mig just då?

 (Vet ni att man kan kisa skitbra bakom en låtsasskämskudde som nästan blir verklig om man anstränger sig tillräckligt mycket för att tro att den finns?)


Ja, så där står han. Där står vi tillsammans. Och han säger att jag är vacker, precis som jag är.

Det vansinniga i den här ekvationen är att det just i detta nu finns en glossig veckotidning ute i handeln där ett helt uppslag pryds av min bikiniklädda och helt oretuscherade kropp. Sex kilo tyngre än vad jag är nu, med konstig hållning enligt fotografens direktiv och iförd bikini som saknas av 90-talet tillsammans med nitarmbanden som pryder mina armar.

Och ändå ler jag på bilden av hela min själ och hjärta, för det var det absolut roligaste, läskigaste och modigaste jag gjort dittills i hela mitt liv.

Min avklädda, småplufsiga mammakropp finns alltså till allmän beskådan för hela svenska folket både i tidningen och online på förlagets hemsida. Tillgänglig för alla att bli dömd och granskad. Men förhoppningsvis även som inspiration och uppmuntran, det var ju det som var hela grundtanken.

Ändå står jag där två månader senare, med bara två par granskande ögon framför mig, hans och mina. Och jag känner mig genast mer osäker och blottad än någonsin.

Men även lite vacker.